Att trösta folk är något av det värsta jag vet ! Kan nästan säga att jag hatar det .. tycker det är jobbigt ... Speciellt om man inte lyckas, det är något jag är rädd för. Som till exempel små barn som gör illa sig och kommer springande gråtande. Ibland kan det vara så lätt att man bara behöver krama dom lite sen är det onda över. Men när det inte är så, då blir det jobbigt. Och trösta någon med riktiga , verkligen jobbiga problem eller om det hänt något. Jag vet inte vad jag ska säga? Usch vad hemskt och så, men sen då? Dom där orden som gör att det går över , jag hittar dom inte. Men vad jag än tycker så vill jag att vänner ska kunna våga öppna sig med sina problem och vilja bli tröstade av mig. Man söker ju tröst hos vänner som står en nära och som man litar på. Och jag vill vara den vännen.  Ni kanske inte tycker det här hänger ihop något nu? Kanske förstår ni mitt problem ? Nu vet ni alla fall en av mina svagheter :)